”Märkligt suggestiv bilderbok om Felicia som får följa med praktikanten Jonte ut på en resa med en isbrytare […] stora, mjukt pastellfärgade islandskap med blekt rosa himmel möter gråbruna, kantiga fartyg med noga återgivna, konkreta detaljer …”.

Lotta Olsson / Dagens Nyheter 12 oktober 2013

”Peo Rask är en modig man som skriver en biografi om en person som fortfarande lever och speciellt om det är en så egensinnig man som Staffan Westerberg. Honom tar man inte på hyllan där man satt honom, samarbetet har säkert varit konfliktfyllt, men resultatet är lysande! […] Han måste ha tillbringat många timmar på KB och andra teaterarkiv för att gå igenom Westerbergs rika produktion. Till sin hjälp har författaren tagit flera av våra mest ansedda teaterkritiker Leif Zern, Lars Ring och Margareta Sörenson som alla skriver sina kapitel i boken.”

Yvonne Gröning / Dala-Demokraten 3 juni 2013

”För den som vill veta mer om Westerbergs särpräglade konstnärskap och dess bakgrund är den nya boken en utmärkt genomgång. Bland annat hälsar Margareta Sörenson på i Westerbergs dockverkstad, och Pia Huss skriver om hans valfrändskap med poeten Werner Aspenström. Det är också roligt att flera av Westerbergs egna teckningar och handskrivna berättelser har tagits med i boken, som Evangelium enligt Staffan, i nådens år 1980.”

Petter Lindgren / Aftonbladet 7 juli 2013

”I Staffan har författaren Peo Rask redigerat en lång rad artiklar om Westerbergs mycket rika teaterliv, kompletterat med korta och längre utdrag från dennes manus. […] Texterna vittnar vältaligt om Westerbergs mångsidighet, fantasifulla originalitet och stora förmåga att berätta om livet och döden på ett sätt som i lika delar fångar barns som vuxnas uppmärksamhet. […] Volymen har en mycket vacker grafisk form och slösande rikt illustrerad med uttrycksfulla foton i svartvitt och färg.”

Ingvar Engvén / Sambindningen 2013

”Erik Johans minne är en roman och som skönlitterär och suggestiv Stagneliusskildring ger den fullt tänkbara insikter och själsliga belysningar av skaldens inre och yttre liv; det psykologiska porträttet av den arme poeten är skapat och skildrat med en övertygande sammanhållning och inre konsekvens. Trovärdigheten är mycket hög. Man kommer nära – mycket nära – den sargade och av religiösa grubblerier hemsökte Stagnelius. Den bleke och lungsiktige suputen och opiatmissbrukaren ges av Economou kött och blod och Stagnelius får – inte minst – ett tillfälle att få komma till tals efter alla år som passerat sedan hans frånfälle 1823, ännu inte trettio år fyllda.”

Crister Enander / Helsingborgs Dagblad 13 maj 2013

”Michael Economou äger ett språk att beundra. Och en vilja att berätta om en diktare han tycker bör lyftas fram ur samtidens skugga. Gott så.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 21 juni 2013

”Erik Johan Stagnelius är en den svenska litteraturhistoriens alla mest anonyma gestalter. Under sin korta livslängd var han ändå förbluffande kreativ, och med sin brinnande lidelse och omfattande klassiska bildning har han till exempel inspirerat Gunnar Ekelöf. Att Economou nu belyser honom på ett så initierat, inlevelsefullt och respektfullt poetiskt sätt gör alla stagneliusvänner varma om hjärtat.”

Ella Styf / Växjöbladet/Kronobergaren 30 augusti 2013

”Den lätthet som präglar Helena Loofts språk är nog den främsta orsaken till att jag orkar med Beatrice. Ångesten hon bär på är så svart att den obönhörligt påverkar andra, både karaktärer i boken och mig som läsare. Det värsta är att hon verkar vara utom all hjälp, enda trösten är att det sista kapitlet inger ett slags hopp. […] Helena Looft är från Lidingö och född 1961. De titlar hon gett ut är inga dussinvaror och inte heller Pappa, vet du vad jag drömde? liknar något annat i svensk litteratur – vilket är menat i odelat positiv bemärkelse.”

Karina Sundkvist / Piteå-Tidningen 22 april 2013

”Jag gillar den här boken: den har ett nästan bibliskt tonfall, utan att det blir som hos Christine Falkenland, en uppenbar pastisch, där nutida idiom ges en patina av ålderdom (jag tänker främst på hennes 90-talsböcker). Looft lånar ett mer tidlöst språk. Inte för att jag blir klok på huvudpersonen, om hon är patient, eller någon som har pausat sitt liv. Kanske har hon helt enkelt bara klivit av framgångssamhället – kanske är hon med Morrisseys ord ’so very tired of doing the right thing’. Alltså läser jag hennes berättelse som ett stilla uppror, att huvudpersonen pekar ut en alternativ väg. Liksom sin författare: ett nytt sätt att skriva romanen på.”

Bernur / 13 juni 2013

”Jag hoppas att många hittar Melins bok i bokfloden. Den är full av dikter som inte låter sig strykas medhårs, som prövar och frågar och inte vill vara till lags. Men då och då lyser en stillsam och underfundig humor upp bland allt allvar Det är så praktiskt med poesi, Melins bok omfattar bara 75 sidor men räcker till långvarig läsning. Och passa på att lyssna om poeten själv dyker upp nånstans och högläser sina dikter. Ingen läser som Roger Melin, det låter som musik.”

Sven Nyberg / Norrbottens-Kuriren 2 maj 2013

”Melins författarskap präglas rakt igenom av ärlighet, ödmjukhet inför naturen och en stor stilistisk förmåga. I sin nya diktsamling tycker jag att han faktiskt överträffar sig själv, och skriver än mer direkt, än mer fyllt av patos och djup reflektion. Att han dessutom nu vågar eller vill ta för sig mer språkutrymme för dikterna tycker jag också är mycket positivt. Det ger diktjaget mer utrymme att utveckla sina tankar, och låter också läsaren njuta mer av naturbilderna.”

Maria Vedin / Norrländska Socialdemokraten 10 juni 2013

”Herrarna måste haft roligt när de tåtat ihop ’den lille’. Alstret andas kärv kärlek visavi ’stålstaden’ som har många andra ansikten, inte unikt för Luleå. […] Luleå stadslära är en bok om högt och lågt, som passar att ha i fickan. Stadslära handlar om platser som utgör pusslet Luleå. Igenkänningen torde få mången lulebo att dra på munnen. Eller bli förbannad. Rasks och Ohlsons lilla bok är nåt man kan ha eller vara utan. En bagatell som roar för stunden, vilket i och för sig inte är det sämsta.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 3 december 2012

Norrbottens-Kuriren, Luleås största tidning, har valt att inte recensera Luleå stadslära.

”Marie-Louise Steiners debutroman om Lars Levi Laestadius är fängslande. Som läsare känner jag verkligen stor respekt för denne mans kamp genom livet. Lite synd är det ändå att Laestadius familj, de många barnen, hans tysta men strävsamma hustru Cajsa-Brita, bara blir fotnoter i historien. ”

Lars Hedström / Norrbottens-Kuriren 20 november 2012

”Boken, som har faktabakgrund, täcker händelser under Laestadius första 45 år, det vill säga tiden före den berömde väckelsepredikantens framträdande i svensk kyrkohistoria. […] En välskriven bok som på ett intresseväckande sätt lyfter fram en okänd sida av en känd kyrkoman.”

Hans-Evert Renérius / Sambindningen

”Men vad är en gruva? frågade min novisa femåring? Sen försjönk hon som jag in i fina kollage och berättelsen om den lite märkliga gruvgubben Harry.”

Janna Ayres / Dagens Arbete nr 9/2012

”Det är en fin bild av hur gemenskap skapas. Och här synkar text och bild fint ihop och man blir varm om hjärtat. […] Jag ser den som en hyllning till fantasi och gemenskap, oavsett ålder och andra skrank. Och största jobbet gör de redan nämnda illustrationerna. Skitbra, helt enkelt.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 27 september 2012

”Kontakten och dialogen mellan gruvgubben Harry och Felicia är trevligt återgiven och själva behållningen med boken eftersom själva storyn inte innehåller så mycket spänning. Men språket och återgivandet av själva gruvmiljön räcker långt. Bilderna av Fanny Felicia Svanberg i spännande kompositioner är informativa och stundvis i härliga ’industrifärger’ som ibland lyser upp i klara färger.”

Karin Karlstrand / Sambindningen

”Norrbottens museum gjorde inget större väsen av sig under året, med undantag av barnutställningen om Norrbottens teknologiska megasystem och byggd på de tre barnböckerna om Felicia Fahlander av Peo Rask och Fanny Felicia Svanberg. ’Även 59-åringar ska ha utbyte av den’ lovade utställningsansvarige Ulf Renlund. Det fick de.”

Jan Bergsten / Norrländska Socialdemokraten 31 december 2012

”När jag lite mer kontinuerligt började läsa böcker på 1980-talet sa en närstående person ungefär till mig: ’Läs Birger Vikström, han är rolig men berättar också om ett Sverige som många nuförtiden inte har en aning om’. Jag nappade på tipset och lånade Ann Smiths bok I sällskap med Birger Vikström – efterlämnade berättelser och artiklar, som kom ut 1979. Och jag blev inte besviken. Jag tänker på detta när jag läser Vild norrlänning tar till orda, Peo Rasks andra sammanställning med texter av Birger Vikström som tidigare inte publicerats i bokform.Och inte heller nu blir jag besviken. […] Peo Rask har gjort en viktig litterär gärning som lyft fram Birger Vikströms författarskap. Och om någon vill ha lästips av mig vet jag definitivt två böcker jag ska föreslå.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 3 maj 2012

”I den nya samlingen har Peo Rask botaniserat bland mängder av tidigare outgivet material och resultatet har blivit en intressant och läsvärd resa genom Birger Vikströms författarskap.”

Lars Hedström / Norrbottens-Kuriren 25 maj 2012

”Boken bekräftar att Birger Vikström har sin givna plats i vår nittonhundratalslitteratur, och för nya läsare är den en utmärkt introduktion till hans mångsidiga författarskap.”

Lars Rask / Sambindningen

”Fadersfärd är, med sina teoretiska referenser och sina till synes omotiverade tyska ord både högtravande och gravallvarlig. Språket är vant för att inte säga självklart och väntat. Och ändå tycker jag mycket om den här boken. Faktum är att jag gör det just på grund av att Ericsson inte är räds det väntade, det direkta eller det lite löjliga. Alla romantiserande eller förskönande ansatser som ju annars är så vanliga i dysterhetens poetik saknas här helt. Texten är avig och obekväm, ibland självömkande, ofta generande ärlig. Gott så, det finns ju faktiskt en anledning till att de där slitna klichéerna använts tills de blivit just klichéer.”

Mikaela Blomqvist / Helsingborgs Dagblad 20 februari 2012

”En smärtsamt vacker diktsamling i det lilla formatet.”

Katrine Hamori / Sambindningen 2012:09

”Rasks nya alster är sprungen ur en mörk botten av depression och en sorts leda som i sin tur resulterar i flykt och ändlösa resor, korta och långa, bort från en samtid som känns allter kvävande och slätkammad. Men det handlar också om att komma bort – från sig själv, en produkt av sin tid man ändå till stora delar är. ’Alla här / inklusive jag själv / är så otäckt normala / att någon snart / måste brista’. […] Trots nedstämdhet och en känsla av att vara i ett ’tablettordinerat tillstånd av ingenting’ skulle Rask inte vara Rask om det i hans bipacksedel inte funnits strimmor av ironi och humor. Det gör att Hotel Citalopram inte är någon hopplös sorgesång, utan en livets betraktelse med drag av blues. Typ.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 1 mars 2012

”Hotel Citalopram är en mycket läsvärd och insiktsfull diktsamling som är skriven på ett vackert och eftertänksamt språk.”

Rickard Lindholm / Sambindningen 2012:09

”Romandebuten van Düren är en på samma gång stillsam och brutal berättelse som spinner kring det fåtal historiska fakta som finns bevarade om den tyske skulptören och byggmästaren Adam van Düren, vilken verkade i Norden decennierna runt sekelskiftet 1500. Hans levnadsöde uppmålas i och kring arbetena med Linköpings domkyrka, Storkyrkan i Stockholm, Lunds domkyrka och Glimmingehus. […] … Economou belyser genomgående och på ett fängslande sätt motsatsförhållanden mellan pengar och kärlek, maktmissbruk och skapande.”

BTJ:s sambindningslista 24:2011

”Detta är en roman om bildhuggaren Adam van Düren, som jämte Albertus Pictor är Skandinaviens mest kände medeltida konstnär. Berättelsen om den store stenmästarens umbäranden är skickligt uppbyggd och en lysande skildring av ett medeltida konstnärsöde.”

Enligt Tommy Olofsson en av 2011-års tre bästa böcker / Svenska Dagbladet, 11 december 2011

”Den som gillar historiska berättelser med verklighetsbakgrund ska inte missa Michael Economous ovanliga debutroman, en mustig och karg saga från 1500-talet om bildhuggaren Adam van Düren, vars verk finns i många kyrkor. Makten betalade honom men han ville skapa fritt, ett olösligt dilemma, högaktuellt också för konstnärer i samtiden.”

Maria Küchen / Amelia nr 3/2012

”Michael Economou har skrivit flera diktsamlingar och även gett oss litterärt hungriga översättningar av Odysseus Elytis och Thanassis Valtinos. Men hans debutroman som handlar om nordens största medeltida konstnär Adam Van Düren. Romanen ’Där pengarna vänder sig är det slut med kärleken: van Düren’ är en mäktig episk roman som har en väl förtrogenhet med historiens dånande vindslag. En magnifik roman från förra året utgiven på Black Island Books.”

Blaskan Redaktionen / Facebook, 11 januari 2011

”Här rymmer Gunnar från hemmet för gamla svamlingar där han måste gå och lägga sig på order, precis som när han var barn. Han ger sig ut i ett Norrland där snön gnistrar och mörkret faller. Men framför allt rör han sig i ett omisskännligt Westerbergland, där dröm och realitet glider i och ur varann. […] Det är omöjligt att säga om det här är en bok för barn eller vuxna. Både språket och författarens egna illustrationer ropar barn, men vemodet talar livserfarenhet. Lite samma svävning som bidrog till att förvirra så många tittare i ’Vilse i pannkakan’ på sin tid: ett naivt sätt att berätta, men vilda associationer och farliga känslor.”

Lars Linder / Dagens Nyheter 6 okt, 2011

”… mer än något annat är Onyttingen en mycket fint berättad historia om en pojke som aldrig gav upp fantasin, och om en författare stor i sin kärlek till berättandet och orden, de fina som ibland mår bra av att friskas upp av konstrasterna ’prutt’ och ’blää’ och en stirrande blick. Boken är dessutom rikt illustrerad med akvareller och några magert tecknade bilder i omisskännelig Westerbergs stil. […] Westerbergs Onyttingen har inte heller den någon åldersgräns. Den är för dem som söker, behöver tröst – och som gärna kan läsas högt med ett barn. Blir nog rent av bättre så.”

Regine Nordström / Norrbottens-Kuriren 11 okt, 2011

”Det finns ingen tröst. Men den här boken är ändå trösterik. För att Westerberg törs skriva alldeles litet och klokt och i förbifarten om det där som alla är så rädda för: åldrandet, det där intetmörkret som väntar.”

Jenny Tunedal / Aftonbladet 13 okt, 2011

”Språket är enkelt, avskalat, men berättelsen är mer än dubbelbottnad, ger lika många tolkningar som det finns läsare. Som vägvisare till den ’norrländska kulturen’ är den suverän, lustbringare till djupare dyk i den norrländska tankemyllan. Fina bilder, bra bok.”

Uno Nilsson / Sambindningen 2012:04 

”Peo Rasks berättande är enkelt och utan krumbukter. Felicia är vetgirig på det där sättet som människor är innan de blir vuxna och tror sig ha ritat in tillvaron på kartan. Hon driver rappt sin farfar – och läsaren – genom äventyret. Och jisses så skönt det är att vila i Fanny Felicia Svanbergs dova bildspråk. Så långt ifrån den raketsnabba och skrikiga glättighet som präglar delar av barnkulturutbudet.”

Johanna Hövenmark / Norrbottens-Kuriren 15 sept, 2011

”I fjolårets ’Fabriksområdesforskare Felicia Fahlander’ går Felicia och letar saker på ett övergivet industriområde, eller som hon själv säger: letar ord. Allt hon hittar skriver hon ner namnet på: visir, slägga, taggtråd, koksverk, termos, kulsinter. Hennes språkliga fabriksområdesforskning handlar inte bara om ett barns erövrande av sitt modersmål, utan också om en litterär genres återerövring av ett undanträngt tungomål. Illustrationerna består av vackra, färgmättade collage som ligger närmare industriromantiken än socialrealismen. Här finns också fantasifulla stilbrott och ett godmodigt, spontanrimmande tonfall som författarna har tagit med sig i uppföljaren. Men i ’Felicia Fahlander och farfars nycklar’ står solen lågt och novembermörkret i norr har tyvärr också lagt sordin på bokens illustrationer, som inte är så inspirerat färgsprakande som i förs­ta boken. Som kompensation får man i stället en bättre sammanhållen berättelse.”

Sverker Lenas / Dagens Nyheter 26 sept, 2011

”Vänskapen mellan farfar och Felicia skildras varmt och ömsesidigt och den viljestarka och handlingskraftiga Felicia har ett stort handlingsutrymme som säkert kan inspirera och roa barn. Miljön är mörk vinter norröver och illustrationerna vibrerar av både värme och kyla i dova, vackra färger och fint tecknade figurer. […] En bok för både barn och vuxna!”

Annika Malm / Sambindningen nr 22:2011

”I ’Elvaåringen’ gör Staffan Westerberg som han ofta gjort i sina scenskapelser: han placerar sig på barnets plats och ger ord åt dess aningar och missförstånd, hela vägen genom vuxenlivet också. Ur det översiggivna allvaret, ur summan av små och stora avslöjanden, ur självförakt och skam hörs, när allt är sagt och gjort, plötsligt precis just detta: den rena oskuldens röst, tvärs igenom alla år som gått.”

Ingegärd Waaranperä / Dagens Nyheter 28 december, 2010

”I självbiografierna susar åren så geschwint förbi, i alla fall för det mesta.
Staffan Westerbergs Elvaåringen är annorlunda. Ideligen bromsas flödet upp, och man tvingas liksom springa ut och bända upp huven för att se efter vad som verkligen står där i texten, som i en diktsamling. Det kan vara en vacker rad, ’det låg ett ljust skimmer av framtid över våra hus’, eller något anslående som måste läsas om just för att det är anslående, eller kanske bara lite skevt fast på ett ovanligt vis: ’Åren gör en oren. Det är det stora vemodet i livet, för jag har ett behov av att solka ner mig, men jag är för feg för att tillhöra den där skitiga typen som ingen vill veta om.’”

Petter Lindgren / Aftonbladet 15 december, 2010

”Den är självbiografisk. Men inte på det där modernt kläggiga smutskastningssättet som får kvällstidningarnas kändismaskin att gå igång. Staffan Westerberg skriver på sitt sätt. En poetisk betraktelse med surrealistiska övertoner. Det är som om man hela tiden hör ett avlägset klingande av försiktiga klockor. […] Den stora ’Elvaåringen’ ges ut på provinsens lilla förlag med de centrala böckerna – Black Island Books i Luleå. Ja, var annars? När konstnärskapet formades på Svartön.”

Bodil Juggas / Arbetarbladet 13 december, 2010

”En av de saker som Vikström med förmodan tänkt åstadkomma under sin levnad var ännu en, mustigare, lyxutgåva av Dubbelkrut i färgtryck. Det är bildprototyperna till detta projekt – en sedan länge nedgrävd piratskatt i Kungliga Bibliotekets arkiv – som Black Island Books förlagschef Peo Rask nu grävt fram och baserat sin påkostade och vackra bok på. 2010 års Dubbelkrut är också något alldeles extra. Boken är en hyllning till den drivne stilisten Vikström, såväl författaren som tecknaren.”

Erik Jonsson / Västerbottens-Kuriren 29 november, 2010

Utvald till en av 2010-års bästa berättelseböcker av Luleå stadsbibliotek

”Om man läser Vikgrens hela författarskap framstår Anttikeksiskväde i sin experimentella översättning som en kongenial fjärde bok. Sedan debuten med För en framtida antropologisk forskning (2002) tycks Vikgrens böcker alltmer ha skrivit sig in mot ett språkligt inut-läge, där det tornedalska i egenskap av perifert landskap och undanträngd identitet både vill hävda sin rätt till plats i centrum och sin böjlighet, sin icke-essens. Det dialektala och de platsspecifika ljuden och orden brukas, tar utrymme, och utsätts samtidigt för bråk – ett språk och en trakt sätts i rörelse och prövas, snarare än skildras.”

Kristofer Folkhammar / Aftonbladet 22 november, 2010

”’CV’ fungerar lika effektivt som sagan om Kejsarens nya kläder. Textens röst tillhör en lydig medborgare som tvingas vara olydig för att kunna vara sann mot sig själv.
Jag har tidigare haft stort nöje av Peo Rasks förra bok, diktsamlingen ’Kulturnyheterna’ – ett lustmord på stockholmsfixerad kultursyn och kulturbyråkrati. ’CV’ ger samma befriande känsla.
Han utför anarkistiska bombdåd. Vapnet heter mild ironi.”

Bodil Juggas / Arbetarbladet 13 november, 2010

”En annan av 2010 års poetiskt lagda personligheter som jag gillar är Peo Rask på förlaget Black Island Books i Norrbotten. Själv var han aktuell med dagsaktuell kortprosa i ’CV’, och även redaktören som gav ut Staffan Westerbergs exakta livsbetraktelser i ’Elvaåringen’.”

Bodil Juggas / Arbetarbladet 31 december, 2010

”Karl Petersen är en god berättare, och han skriver ungefär på samma vis – jag kan nästan höra hans röst från boksidorna. Texterna är enkla och nära, precis som jag tycker att en självbiografi ska vara.

Det finns inga braskande avslöjanden i Da capo. Ingen lobbyism, inget politiskt dravel, inga stora ord och inget självskryt. Det är istället en ärlig och varm skildring av en helt vanlig människa, som visat att med vilja och hopp om förändring kan man bygga ett samhälle där även små medel kan förvandlas till stora resultat.”

Ida Folkesson / Norrländska Socialdemokraten 26oktober, 2010

”Visir / slägga / kikare / taggtråd / hink” Det är coola grejer. En hel värld byggs upp runt Felicia, ibland på rim, ibland inte. Det är härligt att vistas i Peo Rasks varsamma text och Fanny Felicia Svanbergs häftiga bildvärld. Och jag tycker det är skönt att det är mamman som jobbar på järnverket och pappan som gör bakverk och inte nödvändigtvis tvärtom.”

Anna Nyström / Norrbottens-Kuriren 8 oktober, 2010

Utvald till en av 2010-års bästa bilderböcker av Luleå stadsbibliotek

”Flickan i Berlin är en modig bok skriven med sårigt hjärta. Det handlar på ett sätt om ’att komma ut’, som det heter i helt andra sammanhang. Att likt Strindberg hänga ut sitt hjärta i skyltfönstret och säga: Det här är jag och mitt liv. Och det gör Heide Krönlein väldigt bra, med ett enkelt och okonstlat språk. […] Stig Dagermans reportagebok Tysk Höst dyker osökt upp under läsningen. De lidanden och umbäranden han skildrade utifrån reporterns ögon, var vardagen inifrån för Heide och stora delar av den tysta namnlösa tyska civilbefolkningen. Jag rekommenderar läsning av både Dagerman och Krönlein.”

Ingemar Nilsson / Tidningen Kulturen 18 september, 2010

”I Ericssons poesi tjänar de (disparata utsagor, red anm) till att öppna dikten, göra den större än sig själv, och det är givande både att tänka över de enskilda utsagorna och avståndet mellan dem. […] Överhuvudtaget känns det som om den här boken bär på ett oinfriat löfte om expansion. Dikterna skapar förutsättningar, öppnar språkliga rum för att tänka över barndom, mandom, samhälle, men rör sig sedan inte hela vägen in i dem.”

Jenny Tunedal / Aftonbladet 10 maj, 2010

”I all enkelhet är Peo Rasks lilla kriminalserie en lysande idé. Den kan nog pågå i många år till. Livet i vår lilla stad ger hela tiden upphov till nya uppslag. 80 sidor är överkomligt. Speciellt som kommissarie Marklund inte behöver klara upp de mord som begås.”

Lars Hedström / Norrbottens-Kuriren 4 maj, 2010

”När poeten, tidskriftsredaktören och förläggaren Peo Rask skriver deckare gör han tvärtom: hållet det kort. Och dessutom nästan helt utan spänning och blodiga detaljer. Här finns ett överraskande och rätt skönt sätt att alldeles svepande sammanfatta· ’Kvällen fortsatte som den brukade, långt in på småtimmarna och med bad och korvgrillning’.”

Jenny Tunedal / Aftonbladet 4 juni, 2010

”’jag Ella’ tar upp aktuella frågeställningar på ett intressant sätt. Hur ska man leva ett jämställt liv, hur lyssnar man på barnen i en skilsmässosituation? Vad innebär det att ha två identiteter, same och svensk? För barn i samma belägenhet som Ella är boken speciellt värdefull.”

Britt Jakobsson / Norra Västerbotten 13 oktober, 2009

”Rask vill diskutera och sätta som han tycker angelägna saker i fokus. Och jag tror han vill vara ’en hemorrojd i tillväxtröven’, som den mördade i boken beskrivs ha varit. Och heder åt det, för konsensus växer oftast i ett klimat av illaluktande samförstånd där sanningen med stort S sällan ifrågsätts.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 19 september, 2009

”Jag tycker att den här boken borde finnas i varenda skola i Tornedalen och gärna på andra håll i Norrbotten och Sverige som alternativ läsebok. Dikterna är korta och enkla att förstå men handlar om tillvarons väsentligheter och kan sätta i gång bra samtal om hur det kändes att leva förr och hur det känns nu. Säkert kan boken också inspirera barn att skriva egna dikter. Och så har man spridit lite poesi mitt i vardagen.”

Sven Nyberg / Norrbottens-Kuriren 15 september, 2009

”Det är en ömsint och varsam skildring av en barndom ”

Patrik Boström / Norrländska Socialdemokraten 19 september, 2009

Utvald till en av 2009-års bästa romaner av Luleå stadsbibliotek.

”’Kulturnyheterna’ är det roligaste i diktväg jag mött sen Cornelis (översatta) sångtext ”Brev från kolonien”. Det kan förstås bero på ämnet, att jag tillhör dem som brukar titta på Kobra och lyssna på radions Kulturnytt. Men det behövs inlägg i debatten om Sveriges framtida kulturpolitik. De får mer än gärna se ut som ’Kulturnyheterna’.”

Bodil Juggas / Arbetarbladet, 3 september, 2009

”… den lilla boken är en renordlad smädeskrift, om än med ojämn högermarginal.”

Jonas Lidström / Tidningen Kulturen, 16 september, 2009

”Economou skriver fram sig själv som ett lod av tyngd i världen. Han skriver vackert, orden är nedtonade och på ett paradoxalt vis fyllda till brädden. Det är det skånska landskapet. Det är människan. I dikten pågår människan som nu utkommer är förmodligen en av alla dessa värdefulla diktsamlingar som aldrig kommer att få den uppmärksamhet som den förtjänar, men dess motstånd, dess inneboende kraft kommer under en lång tid genomsyra min föreställning om vad det innebär att vara en skrivande människa.”

Kristian Lundberg / Helsingborgs Dagblad 8 september, 2009

”Michael Economou är en poet som vågar ta ordet Gud i sin mun, även om han gör det försiktigt. Han räds heller inte stora och slitna ord som hjärta, själ och stjärnhimmel. En gång tar han stöd mot Stagnelius, en annan gång mot R S Thomas. Här har vi en kvalificerad poet som har modet att visa samtiden ryggen och vågar stå kvar i ’gudsvinden’ och kasta ’långa ledsna blickar/ på en värld som slitit ut sig själv’. I samtiden ’kvittrar okonsten skadeglatt’ … […]

Michael Economous nya diktsamling och hans poesi över huvud taget hämtar styrka och tyngd av traditionen. Detta gör den innebördsdiger och paradoxalt kraftfull i sitt stilla vemod.”

Tommy Olofsson / Svenska Dagbladet 19 november, 2009

Utvald till en av 2009-års bästa diktsamlingar av Luleå stadsbibliotek.

”Mest poetiska svenska deckarna: Till dess din vrede upphör (Albert Bonniers) av Åsa Larsson och Brottsplats Luleå (Black Island Books) av Peo Rask. Bägge väljer ord och formuleringar på våg. Resultat: kriminell prosapoesi.”

Bengt Eriksson / Ystads Allehanda 3 januari, 2009

”… handikappade meningar …”

Jan-Olov Nyström / Norrbottens-Kuriren 27 oktober, 2008

”Som helhet är Danko & Flamman en övertygande debut.”

Jan-Olov Nyström / Norrbottens-Kuriren 6 oktober, 2008

”… intressant, gripande och ofta riktigt trovärdigt.”

Irina Sandström / Magasinet 30 oktober, 2008

Boken utsågs till en av årets bästa böcker 2008 av Bert Linné, bibliotekarie och litteraturkonsulent vid Stadsbiblioteket i Luleå.

”Poesin är på ett plan lättillgänglig, men ändå full av komplexa nyanser för den som dröjer sig kvar vid de enskilda texterna. […] Till omfånget är det en liten samling, men Melins pregnans får sagt så mycket mer än det ymniga ordflöde som på andra håll präglar dagens svenska diktkonst.”

Paul Tenngart / Sambindningen

Boken utsågs till en av årets bästa böcker 2008 av Bert Linné, bibliotekarie och litteraturkonsulent vid Stadsbiblioteket i Luleå.

”Ester Cullbloms tredje bok om kvinnors öden och äventyr i Tornedalen är precis så komplicerad, spännande och mångfacetterad som bokomslaget antyder.”

Lars Hedström / Norrbottens-Kuriren 22 januari, 2008

”När Christiansson är som bäst tänker jag på politiska poeter som Johan Jönson eller Kristian Lundberg. Det finns en tyngd. Han sysslar med något verkligt, och tar saker på stort allvar.”

Martin Bergqvist / Norrbottens-Kuriren 30 oktober, 2007

”Peo Rask är en frisk fläkt, eller snarare: han är en irriterande svetsloppa i svensk kulturdebatt. Han är oftast fly förbannad på Statens kulturråd, Förläggarföreningen, storförlagen, Augustprisjuryn och hela det så kallade litterära etablissemanget (det vill säga ungefär samma personer som Maja Lundgren attackerar i sin beryktade bok Myggor och tigrar).”

Anders Hjertén / Värmlands Folkblad 11 september, 2007

”Kargt, trovärdigt”

Klas Rönnbäck / dagensbok.com

”Margareta Sarri skildrar berättelsen om Erik med ett mustigt berättarspråk. Den skildrar enkla människor som lever för att överleva.”

Ida Fredriksson / Norrländska Socialdemokraten 13 december, 2007

”På andra sidan är en vackert sammanhållen diktsamling, utförlig utforskande om ordens meningsfullhet, så länge det mänskliga samtalet pågår.”

Jan-Olov Nyström / Norrbottens-Kuriren 22september, 2007

”Redaktörerna Peo Rask och Maria Öman överraskar dock med en lokal antologi utanför den lokala konventionen”

Jan-Olov Nyström / Norrbottens-Kuriren 18 juni, 2007

”En mycket fin bok – ömsint, rolig och poetisk i all sin självklara enkelhet.”

Marianne Söderberg / Norrbottens-Kuriren 21 oktober, 2006

”Verner Boström är en sensation.”

Lars-Mikael Raattamaa / Aftonbladet 25 oktober, 2006

”Håller Peo Rask på att förvandlas till Luleås Bengt Berg” […] Det är humoristiskt, lätt, men också med en särskild livskänsla, som jag känner igen från tidigare dikter av poeten, men aldrig förut med sån tonträff i språket.”

Maria Vedin / Norrländska Socialdemokraten 28 augusti, 2004

”… anonym pratighet.”

Peter Ortman. Helsingborgs Dagblad 30 augusti, 2004

”En charmig bagatell på 23 sidor.”

Jonas Herrlin / NWT 9 november, 2001

”Anspråkslöst, humoristiskt, tänkvärt.”

Viktor Björklund / Gefle Dagblad 28 november, 2001

”I välskrivna texter placerar Andreas B Nuottaniemi in de nio i geografin och letar efter det sammanhang där deras skrivande vuxit fram. {…} Nio är en utmärkt introduktion till norrbottnisk poesi.” .”

Kerstin Hillström / Norrländska Socialdemokraten 18 februari, 2002

”Fotbollsspelare kan vara mästare på små ytor. Men det kan författare också. Kanske speciellt poeter. Peo Rask, född i Karlstad och numera boende i Luleå, är en sådan poet.”

Gunnar Odhner / Värmlands Folkblad 26 oktober, 1998

”Tomma hammarslag, Rask”

Esso Gustafsson / Norrländska Socialdemokraten 8 oktober, 1998

”Orient & Norrut är som hans tidigare diktböcker en stram samling dikter i en modernistisk tradition. Denna gång har han samarbetat med konstnären Eva Källman och den bok de skapat är ett vackert litet tidsdokument med fina färgreproduktioner?”

Jonas Gruvaeus / Norrländska Socialdemokraten 3 maj, 1997

”För alla de som tvättar, stort eller smått, i det egna badrummet eller i den allmänna tvättstugan rekommenderar jag gärna Peo Rasks lilla tvätthäfte. Här finns humor, eftertanke och ett och annat tvättråd i en mycket trevlig förpackning.”

Kristina Wikholm / Norrbottens-Kuriren 4 oktober, 1996