Pappa, vet du vad jag drömde?

den: 5 maj, 2013

  • ”Den lätthet som präglar Helena Loofts språk är nog den främsta orsaken till att jag orkar med Beatrice. Ångesten hon bär på är så svart att den obönhörligt påverkar andra, både karaktärer i boken och mig som läsare. Det värsta är att hon verkar vara utom all hjälp, enda trösten är att det sista kapitlet inger ett slags hopp. […] Helena Looft är från Lidingö och född 1961. De titlar hon gett ut är inga dussinvaror och inte heller Pappa, vet du vad jag drömde? liknar något annat i svensk litteratur – vilket är menat i odelat positiv bemärkelse.”

    Karina Sundkvist / Piteå-Tidningen 22 april 2013

     

    ”Jag gillar den här boken: den har ett nästan bibliskt tonfall, utan att det blir som hos Christine Falkenland, en uppenbar pastisch, där nutida idiom ges en patina av ålderdom (jag tänker främst på hennes 90-talsböcker). Looft lånar ett mer tidlöst språk. Inte för att jag blir klok på huvudpersonen, om hon är patient, eller någon som har pausat sitt liv. Kanske har hon helt enkelt bara klivit av framgångssamhället – kanske är hon med Morrisseys ord ’so very tired of doing the right thing’. Alltså läser jag hennes berättelse som ett stilla uppror, att huvudpersonen pekar ut en alternativ väg. Liksom sin författare: ett nytt sätt att skriva romanen på.”

    Bernur / 13 juni 2013