Mikaela Blomqvist / Helsingborgs Dagblad 20 februari 2012

”En smärtsamt vacker diktsamling i det lilla formatet.”

Katrine Hamori / Sambindningen 2012:09

”Rasks nya alster är sprungen ur en mörk botten av depression och en sorts leda som i sin tur resulterar i flykt och ändlösa resor, korta och långa, bort från en samtid som känns allter kvävande och slätkammad. Men det handlar också om att komma bort – från sig själv, en produkt av sin tid man ändå till stora delar är. ’Alla här / inklusive jag själv / är så otäckt normala / att någon snart / måste brista’. [...] Trots nedstämdhet och en känsla av att vara i ett ’tablettordinerat tillstånd av ingenting’ skulle Rask inte vara Rask om det i hans bipacksedel inte funnits strimmor av ironi och humor. Det gör att Hotel Citalopram inte är någon hopplös sorgesång, utan en livets betraktelse med drag av blues. Typ.”

Ingemar Nilsson / Norrländska Socialdemokraten 1 mars 2012

”Hotel Citalopram är en mycket läsvärd och insiktsfull diktsamling som är skriven på ett vackert och eftertänksamt språk.”

Rickard Lindholm / Sambindningen 2012:09

”Margareta Ekarvs roman om den uppländska landsbygden är en njutning att läsa; hon berättar om tröstaren som lägger en hand över sorgsna barn och om stararnas kvitter som faller ner i farmors knä. Hon skriver om Farmorsvärmen och om tryggheten som kommer i små stänk och droppar in i Barnet. Hoppas boken når många, många läsare!”

Elsbeth Hermansson / Bibliotekstjänst

”Glaset liknar en landskapsmålning, eller kanske hellre en sådan där skolplansch från en svunnen tid det är så lätt att bli nostalgisk över fastän man aldrig varit där. Man får inte ha bråttom utan ta sig tid att vila i motivet, bondelandskapet. Fast det nostalgiska är, som alltid, förrädiskt. Skolplanschen visar vare sig sjukdomar eller spruckna drömmar. Det gör Ekarv, men inte på ett sätt som får en att hoppa till i fåtöljen utan som en naturlig del av landskapet och tiden. Författaren gör sig därmed osynlig. Man får för sig att hon inte är med och styr händelserna utan att de sker som av sig själva. Det är en berättarkonst som brukar hyllas. Men är Ekarv för osynlig? [...] Glaset gör sig bäst som den är; bara så kan den skildra hur det var.”

Viktor Björklund / Gefle Dagblad, 14 dec 2011

”Romandebuten van Düren är en på samma gång stillsam och brutal berättelse som spinner kring det fåtal historiska fakta som finns bevarade om den tyske skulptören och byggmästaren Adam van Düren, vilken verkade i Norden decennierna runt sekelskiftet 1500. Hans levnadsöde uppmålas i och kring arbetena med Linköpings domkyrka, Storkyrkan i Stockholm, Lunds domkyrka och Glimmingehus. [...] … Economou belyser genomgående och på ett fängslande sätt motsatsförhållanden mellan pengar och kärlek, maktmissbruk och skapande.”

BTJ:s sambindningslista 24:2011

”Detta är en roman om bildhuggaren Adam van Düren, som jämte Albertus Pictor är Skandinaviens mest kände medeltida konstnär. Berättelsen om den store stenmästarens umbäranden är skickligt uppbyggd och en lysande skildring av ett medeltida konstnärsöde.”

Enligt Tommy Olofsson en av 2011-års tre bästa böcker / Svenska Dagbladet, 11 december 2011

”Den som gillar historiska berättelser med verklighetsbakgrund ska inte missa Michael Economous ovanliga debutroman, en mustig och karg saga från 1500-talet om bildhuggaren Adam van Düren, vars verk finns i många kyrkor. Makten betalade honom men han ville skapa fritt, ett olösligt dilemma, högaktuellt också för konstnärer i samtiden.”

Maria Küchen / Amelia nr 3/2012

”Michael Economou har skrivit flera diktsamlingar och även gett oss litterärt hungriga översättningar av Odysseus Elytis och Thanassis Valtinos. Men hans debutroman som handlar om nordens största medeltida konstnär Adam Van Düren. Romanen ’Där pengarna vänder sig är det slut med kärleken: van Düren’ är en mäktig episk roman som har en väl förtrogenhet med historiens dånande vindslag. En magnifik roman från förra året utgiven på Black Island Books.”

Blaskan Redaktionen / Facebook, 11 januari 2011

Kristian Lundberg / Helsingborgs Dagblad, 24 okt, 2011.

”’Evigheten saknar rytm.’ Ja, och? Först får jag det inte att betyda någonting. Är det bara som ännu en sådan där tom poeticism vi redan har tusentals för många av? Nej. Ju mer jag bråkar med denna enda enkla huvudsats, desto mer börjar den antyda. [...] Det är som att gå längs en strand och hitta vackra och underliga saker, somliga kan sparas i fönsterkarmen, andra väcker frågor och förvirring, att ströva så i text är fint.”

Maria Küchen / Sydsvenska Dagbladet, 10 nov, 2011.

”Här rymmer Gunnar från hemmet för gamla svamlingar där han måste gå och lägga sig på order, precis som när han var barn. Han ger sig ut i ett Norrland där snön gnistrar och mörkret faller. Men framför allt rör han sig i ett omisskännligt Westerbergland, där dröm och realitet glider i och ur varann. [...] Det är omöjligt att säga om det här är en bok för barn eller vuxna. Både språket och författarens egna illustrationer ropar barn, men vemodet talar livserfarenhet. Lite samma svävning som bidrog till att förvirra så många tittare i ’Vilse i pannkakan’ på sin tid: ett naivt sätt att berätta, men vilda associationer och farliga känslor.”

Lars Linder / Dagens Nyheter 6 okt, 2011

”… mer än något annat är Onyttingen en mycket fint berättad historia om en pojke som aldrig gav upp fantasin, och om en författare stor i sin kärlek till berättandet och orden, de fina som ibland mår bra av att friskas upp av konstrasterna ‘prutt’ och ‘blää’ och en stirrande blick. Boken är dessutom rikt illustrerad med akvareller och några magert tecknade bilder i omisskännelig Westerbergs stil. [...] Westerbergs Onyttingen har inte heller den någon åldersgräns. Den är för dem som söker, behöver tröst – och som gärna kan läsas högt med ett barn. Blir nog rent av bättre så.”

Regine Nordström / Norrbottens-Kuriren 11 okt, 2011

”Det finns ingen tröst. Men den här boken är ändå trösterik. För att Westerberg törs skriva alldeles litet och klokt och i förbifarten om det där som alla är så rädda för: åldrandet, det där intetmörkret som väntar.”

Jenny Tunedal / Aftonbladet 13 okt, 2011

”Språket är enkelt, avskalat, men berättelsen är mer än dubbelbottnad, ger lika många tolkningar som det finns läsare. Som vägvisare till den ’norrländska kulturen’ är den suverän, lustbringare till djupare dyk i den norrländska tankemyllan. Fina bilder, bra bok.”

Uno Nilsson / Sambindningen 2012:04 

Johanna Hövenmark / Norrbottens-Kuriren 15 sept, 2011

”I fjolårets ’Fabriksområdesforskare Felicia Fahlander’ går Felicia och letar saker på ett övergivet industriområde, eller som hon själv säger: letar ord. Allt hon hittar skriver hon ner namnet på: visir, slägga, taggtråd, koksverk, termos, kulsinter. Hennes språkliga fabriksområdesforskning handlar inte bara om ett barns erövrande av sitt modersmål, utan också om en litterär genres återerövring av ett undanträngt tungomål. Illustrationerna består av vackra, färgmättade collage som ligger närmare industriromantiken än socialrealismen. Här finns också fantasifulla stilbrott och ett godmodigt, spontanrimmande tonfall som författarna har tagit med sig i uppföljaren. Men i ’Felicia Fahlander och farfars nycklar’ står solen lågt och novembermörkret i norr har tyvärr också lagt sordin på bokens illustrationer, som inte är så inspirerat färgsprakande som i förs­ta boken. Som kompensation får man i stället en bättre sammanhållen berättelse.”

Sverker Lenas / Dagens Nyheter 26 sept, 2011

”Vänskapen mellan farfar och Felicia skildras varmt och ömsesidigt och den viljestarka och handlingskraftiga Felicia har ett stort handlingsutrymme som säkert kan inspirera och roa barn. Miljön är mörk vinter norröver och illustrationerna vibrerar av både värme och kyla i dova, vackra färger och fint tecknade figurer. [...] En bok för både barn och vuxna!”

Annika Malm / Sambindningen nr 22:2011

Ingegärd Waaranperä / Dagens Nyheter 28 december, 2010

”I självbiografierna susar åren så geschwint förbi, i alla fall för det mesta.
Staffan Westerbergs Elvaåringen är annorlunda. Ideligen bromsas flödet upp, och man tvingas liksom springa ut och bända upp huven för att se efter vad som verkligen står där i texten, som i en diktsamling. Det kan vara en vacker rad, ’det låg ett ljust skimmer av framtid över våra hus’, eller något anslående som måste läsas om just för att det är anslående, eller kanske bara lite skevt fast på ett ovanligt vis: ’Åren gör en oren. Det är det stora vemodet i livet, för jag har ett behov av att solka ner mig, men jag är för feg för att tillhöra den där skitiga typen som ingen vill veta om.’”

Petter Lindgren / Aftonbladet 15 december, 2010

”Den är självbiografisk. Men inte på det där modernt kläggiga smutskastningssättet som får kvällstidningarnas kändismaskin att gå igång. Staffan Westerberg skriver på sitt sätt. En poetisk betraktelse med surrealistiska övertoner. Det är som om man hela tiden hör ett avlägset klingande av försiktiga klockor. [...] Den stora ’Elvaåringen’ ges ut på provinsens lilla förlag med de centrala böckerna – Black Island Books i Luleå. Ja, var annars? När konstnärskapet formades på Svartön.”

Bodil Juggas / Arbetarbladet 13 december, 2010

Erik Jonsson / Västerbottens-Kuriren 29 november, 2010

Utvald till en av 2010-års bästa berättelseböcker av Luleå stadsbibliotek

Kristofer Folkhammar / Aftonbladet 22 november, 2010